Dubbeltydigt syn på stadsmiljön...

kan man konstatera när man läser att Kristina Alvendal vill värna om reklamskyltar i dn när hon samtidigt struntar fullständigt i andra mer ursprungliga arkitektoniska värden i stadsbilden.

I går skrev metro om balkonger vid stadens front mot vattnet. Artikeln beskriver inte hela balkongproblematiken (får återkomma till den, stadsbyggnadskontoret hade ett halvdagsseminarie på temat häromdagen)

Med man börjar ju fundera på vad som händer om någon vill ha en balkong vid Tuloskylten eller någon annan för stockholmarna känd kreation. Vilket intresse ska gå först? Den individens eller flertalets som gärna vill ha tuloskylten kvar eller varför inte hålla fronten mot vattnet intakt?