Appropå händelsen i Ronna och regeringens storstadspolitik

Vad är det som händer måste man fråga sig när ungdomar tar sig friheten att beskuta en polisstation segregation är roten till det onda rubricerar DN en artikel i dag och Metro har en Intervju med Flickan i Ronna som rubriceras jag vill inte kallas hora. Klart är att händelsen har med segregation att göra, människor lever idag så extremt skilda från varandra. Vi har stadsdelar där det i princip inte bor några svenskar och definitvt inga svenska medel- och överklassungdomar. Unga tjejer och killar som växer upp i Ronna, Rinkeby eller Rågsved gör det ofta utan att träffa några svenska ungdomar mer än dom som säljer droger vid tunnelbanan. Fördomarna mellan olika grupper är extrema.

Gick det att lösa problemen med ett politiskt beslut eller en politisk prioritering hade man naturligtvis gjort detta. Nu är frågan inte så enkel. Under senare år har man ändå prioriterar och samordnat olika myndigheters och organisationers arbete genom regeringens storstadssatsning.

Vad jobbigt är att satsningen nu lider mot sitt definitiva slut. Stockholms resurser var helt slut för drygt ett år sedan medan andra kommuners resurser tar slut nu. Regeringens hittillsvarande förslag på fortsättning är helt undermåligt. Hur kan dom förvänta sig att kommunerna ska rocka efter regeringens pipa och lägga ner resurser, som vi skulle kunna använda till verksamheter, på byråkrati och redovisning utan konkreta motprestationer. Vad vi behöver i framtida uppgörelser är kraftiga prioriteringar på vissa stadsdelar från de statliga myndigheterna.

Länsarbetsnämnderna måste kunna göra kraftiga omfördelningar och undantag när det gäller resurser till de lokala arbetsförmedlningarna, behoven är helt annorlunda i skärholmen jämfört med Kungsholmen. Polisen måste bli mycket bättre på omfördelning, närpoliser i vardagen är oändligt mycket viktigare i stadsdelar där känslan av utanförskap är påtagligt. Försäkringskassan måste på allvar vara med i arbetet för att öka sysselsättningsgraden och samverka på ett mycket tydligare sätt. För att förändra krävs att alla aktörer samverkar i högre utsträckning, särskilt de statliga myndigheterna.